Ingrid: "Därför ville jag köpa båt"

Det ville jag inte först. Vi är ju verkligen inga båtmänniskor, vi i familjen Nenkert. Sist jag seglade själv, så kantrade jag faktiskt, och det var vindstilla. Ingen kan förklara vad som hände, allra minst jag…

Min käre bror kom redan vårvintern 2007 och tyckte att vi skulle köpa båt för att åka på kanaler med. Nej, nej, sa jag, vi är verkligen inga båtmänniskor. Jamen kan du inte övertala mamma och pappa sa han. Hmm, tänkte jag.

Sen kom ett samtal på mobilen där båt hade siktats på Blocket. Jag minns inte om det var mamma eller Martin jag talade med först, men båda var entusiastiska. Familjen Nenkert befann sig vid tillfället på husvagnsemester i Norge, och kunde inte skåda underverket just i det ögonblicket, men fröet var sått. Operation övertalning påbörjades, eftersom jag ändå tyckte att det var ett kul och lite tokigt projekt, men Tobbe ifrågasatte det hela. Jag har full förståelse för det, vi är ju verkligen inga båtmänniskor. När vi nådde civiliserade trakter igen kopplade vi genast upp oss och tittade på Loke. Döm om min förvåning, men då bytte vi helt åsikter, Tobbe och jag. Han tyckte att båten såg bra ut, medan jag var mycket besviken, det var inte alls vad jag hade föreställt mig. Vi diskuterade lite hit och dit ett tag, men det hela rann sedan ut i sanden. Vi är ju verkligen inga båtmänniskor.

Däremot startade jag ett litet annat projekt. Jag hade köpt mig en tidning med korsstygnsbroderier. I denna fanns ett mycket marint motiv, lite smaklöst, men ändå tilltalade färgerna mig på något vis. Om nu Martin och mamma skulle köpa en båt, så kunde ju jag brodera en tavla till den. Jag fick helt enkelt en ursäkt att införskaffa tråd och börja brodera, vilket jag var väldigt sugen på. Gjorde detta redan i Norge, och det gick mycket bra att brodera i bilen på vägen hem.

Inget mer hände med båt, men broderandet gick bra. När vi alla möttes i Särdal i juli lät det inte som det skulle bli något båtköp, och således skulle mitt broderi inte ha någonstans att ta vägen. Det kräver liksom rätt typ av omgivning för att komma till sin rätt. En regnig dag tog vi ändå vägen förbi Vilshärad för att se om Loke var såld (alla dagar var regniga, något måste vi ju hitta på). Och se, där stod han i all sin glans. Vi fick kliva ombord hela familjen (Nenkert/Eronn) och kika, och nu var alla lite sugna. Helt plötsligt såg vi möjligheterna.

Detta krävde familjeråd, argumenten stöttes och blöttes, det dracks en hel del rödvin vill jag minnas. Jag tyckte att det var kul med ett tokigt projekt. Det kändes också som lagom mycket pengar att lägga ut. En nyare båt i bättre skick skulle förmodligen kosta mycket mer pengar än vad jag var villig att lägga ut. Det kändes också som en förhållandevis riskfri investering. De satsade pengarna skulle vi nog kunna få tillbaka direkt om vi ångrade oss. Vi skulle säkert höja värdet på Loke bara genom att städa ordentligt. Och visst är vi verkligen inga båtmänniskor i familjen Nenkert, med vad är det som säger att vi inte kan bli? Och på kanaler behöver man inte luta så mycket, inte bli så sjösjuk och förhoppningsvis inte kantra heller. (Och skulle man mot förmodan kantra så är det inte så långt till land.) Men först och främst behövde ju mitt broderi någonstans att hänga.